Jag har läst Alan Moores och Dave Gibbons serieroman Watchmen två gånger och jag tycker väldigt mycket om den. Moore skapade en fascinerande och komplex berättelse där det fanns plats för tragiska människoöden, en intressant och spännande alternativ verklighet och en dekonstruktion av en hel genre. Det är en otroligt rik serieroman och man behöver nästan läsa den två gånger för att helt och hållet få grepp om vad som pågår och snappa upp alla detaljer. Dessutom har Moore, utöver den vanliga storyn, valt att, mellan kapitlen, inkludera texter och dokument som kan vara allt från utdrag ur en läkarjournal till en text om en fiktiv serietidningsförfattare. Alla dessa inslag är mer eller mindre relevanta för huvudberättelsen och bidrar med ett djup och en större förståelse för karaktärerna och världen de lever i. Lägg dessutom till en serie inne i själva serien som reflekterar en av huvudkaraktärernas känslomässiga resa och du har en minst sagt komplex skapelse. Man får dock inte heller glömma bort Gibbons snygga och stilfulla illustrationer som nästan ser ut som ett snyggt storyboard för en film.

Moore själva har dock hävdat, och gör det nog fortfarande, att Watchmen endast kan fungera i ett medium, det medium den skapades för. Uttrycket ”unfilmable” har applicerats på just Watchmen och det är lätt att förstå varför. Trots detta har självklart planer på en filmatisering existerat sedan 80-talet och skickliga regissörer som Terry Gilliam, Darren Aronofsky och Paul Greengras har varit kopplade till projektet utan att lyckas (även om Greengrass hade kommit en bra bit in på pre-production innan Paramount bestämde sig för att lägga ner). Mannen som till slut lyckades där andra tidigare misslyckats var Zack Snyder, regissören bakom hyfsade filmer som remaken av Dawn of the Dead och filmatiseringen av Frank Millers serieroman 300. Snyder har inte samma talang som Gilliam, Aronofsky och Greengrass men hans passion för projektet ingöt förtroende hos många seriefans. Reaktionerna på den färdiga filmen var dock splittrade.

Jag följde filmproduktion med stort intresse och bara den resan var intressant i sig men kanske inte särskilt givande att skriva om nu, däremot har jag ett och annat att skriva om filmen. När filmen hade biopremiär var jag självklart där och med vissa förhoppningar trots att jag redan tagit del av en del mindre positiva recensioner. Och som en ren upplevelse var det ganska häftigt trots att jag redan då hade en del reservationer. Att se sekvenser och scener ur serieromanen realiserade uppe på bioduken var helt enkelt coolt. Man det var mycket att ta in och bilderna bara sköljde över en. Efter filmen hade jag faktiskt svårt att bestämma mig för hur pass bra filmen var även om jag upplevde mycket som positivt. Nu har jag dock sett om filmen på dvd och reaktionen denna gång var tyvärr inte lika positiv.

Snyder gjorde ett ärligt försök att filmatisera Watchmen och ska ha cred för att ha försökt att få med så mycket av materialet som möjligt, men efter att ha sett filmen en andra gång och hunnit reflektera mer över innehållet måste jag ändå säga att jag ser hans film som lite av ett misslyckande. Filmens narrativ är inte helt tillfredsställande, storyn har inte samma kraft som i serieform och i Snyders jakt på en trogen filmatisering tappade han på något sätt lite fokus på helheten. Det känns som att det är massa sekvenser staplade på varandra och Snyder försöker på ett snyggt sätt hoppa från en tjusig scen till en annan och det ger ett lite hackigt intryck. På grund av detta upplever jag att det inte finns ett bra flyt och driv i berättelsen och när eftertexterna börjar rulla kände jag mest en viss tomhet. Det hjälper så klart inte att eftertexterna ackompanjeras av My Chemical Romances fruktansvärda version av Dylans Desolation Row, jag var ärligt talat tvungen att stänga av efter bara några sekunder.

Jag är inte heller helt förtjust i Snyder estetiska val. Filmens look är alltför flashig och artificiell, jag saknar en känsla av realism. Iscensättningen av vissa sekvenser är för stiliserad och gör att man rycks ur filmens grepp och istället bara betraktar snyggt koreograferade scener (fightscenerna och vissa karaktärers ”posande” är ett exempel på detta). Det var så mycket i det estetiska jag störde mig på när jag såg om filmen; Nixons karikatyrliknande utseende, CGI-miljöer och låtvalen. Just musiken är ett kapitel i sig. Jag gillar faktiskt Tyler Bates OST (Original Soundtrack) men de kända låtarna som Snyder (och kanske även Bates) valt att ha med fungerar inte lika bra. Det är väldigt ”finurliga” låtval, och just där ligger väl problemet. Musiken ska tjäna berättelsen och vad man ser i bild när musiken spelas, men låtarna i Watchmen stampar in i filmen och på sätt och vis tar över scenerna. Man reagerar direkt och tänker ”Aha, det är ju den där låten”, ”Åh, så tjusigt, men klichéartat, att låta The Sounds of Silence ackompanjera begravningscenen”, ”Hehe, Leonard Cohens Hallelujah under Dans och Lauries sexscen. Finurligt”. När Dan och Rorschach närmar sig Karnak dundrar Hendrix-versionen av All Along the Watchtower ur högtalarna, en referens till kapitel 10 i serieromanen där en textrad ur Dylans låt finns inkluderad. Det här är i och för sig endast min tolkning av scenen, men i filmen ger låten en känsla av äventyr och ”coolness” till det som sker vilket inte är helt passande. Jag har tidigare upplevt en olycksbådande känsla i den delen av berättelsen vilket skär sig mot Snyders skildring av scenen.

Eftersom jag ändå är inne på estetiken kan jag väl ta upp något jag faktiskt tycker om, eller åtminstone inte upplever som negativt, och det är de uppdaterade superhjältedräkterna. Detta var en aspekt som många klagade över inför filmen men så här i efterhand måste man ju konstatera att det knappast är en av de saker som drar ner filmen. Dräkterna i filmen är ”coolare” och mer moderna än i serieromanen (den fanns dock en poäng med den ursprungliga designen) och i Nite Owls och Ozymandias dräkter ser man klara referenser till de olika Batman-filmerna. Jag gillar även att man valt att överdriva Lauries sexiga utstyrsel, det fungerar dels i kopplingen till designen av kvinnliga superhjältar i dagens serietidningar men även vad gäller den fetischistiska aspekten av superhjältedräkter överlag i Watchmen (ett känt exempel på detta är att Dan inte ”kan få upp den” utan sin dräkt).

Vad gäller rollbesättningen finns det saker att applådera, för det första gjorde man rätt i att försöka hitta mindre kända men duktiga skådespelare för de stora rollerna. Och ett castingval var helt perfekt: Jeffrey Dean Morgan som The Comedian. Han är fullständigt klockren i rollen, inte en enda replik eller ansiktsuttryck klingar falskt, inte ens när en specifik scen kräver en större emotionell bredd. Han ger liv till denna vidriga karaktär på ett övertygande sätt och han hittar helt rätt ton vad gäller The Comedians sätt att vara och hans livsfilosofi. På tal om hemska karaktärer gör även Jackie Earle Haley ett bra jobb som Rorschach. Den skrovliga, mörka rösten känns passande men kanske även är en liten passning till Christian Bales Batman. Han är trovärdig både med och utan ”ansikte” och är fantastiskt bra i sin sista scen. Billy Crudup gör en intressant tolkning av Dr. Manhattan, rösten är inte en uppenbar tolkning av hur man kan tänka sig att Dr. Manhattan låter men det är smart i och med att det ger en gnutta mänsklighet till karaktären utan att svika hans sanna natur. Patrick Wilson levererar ett sympatiskt porträtt av mjukisen Dan Dreiberg utan att på något sätt briljera och Matthew Goode är något ojämn i sin rolltolkning av Veidt, han hittar helt rätt ibland (kanske framför allt i slutet av filmen) men samtidigt tycker jag att han från början skickar ut signaler som säger att allt inte står helt rätt till med Veidt. Det sistnämnda hör ihop med Snyders regi, jag tycker helt enkelt att man kunde varit lite mer subtila. Malin Åkerman som Laurie har inte ett helt tacksamt jobb eftersom Laurie är en ganska tråkig karaktär i serieromanen, hon definieras bl.a. av förhållandet till sin mor, Sally, som i filmen tyvärr spelas av en rent av dålig Carla Gugino (som annars är en rätt hyfsad skådespelerska). Åkerman är ok men inte särskilt minnesvärd.

I det här läget av min genomgång av filmen vet jag inte riktigt vad mer jag ska ta upp förutom slutet av filmen, det klimax som var en ren chock när jag läste Watchmen första gången. När man redan känner till hur en berättelse slutar kan det självklart inte ha samma effekt men Snyders och manusförfattarnas skildring av slutet ÄR svagare än i serieromanen. Med det sagt menar jag inte nödvändigtvis att de inte borde ha avvikit en tum från originalslutet eftersom hela den delen av storyn är något ”out there”, det fungerar dock i serieform och är en av de saker som gör Watchmen unik. Det som filmen dock tappar är de mardrömslika, bisarra och hemska bilder som inleder det sista kapitlet. Otaliga lik och massvis av blod som täcker gator och byggnader i New York och något annat konstigt som till slut visar sig vara en gigantisk bläckfiskliknande utomjordisk varelse. Det är galet och det är en rejäl kraft i bilderna. I filmen är en det en konstig blå explosion som pulvriserar New Yorks centrum och flera andra städer runt om i världen (även det känns som en onödig ändring). Det är så klart en hemsk händelse i filmen också men det har ingen som helst emotionell kraft, det blir mest en axelryckning.

En förklaring till varför man valt att tona ner slutet och inte endast utsätta New York för katastrofen är så klart 9/11, men jag vet ärligt talat inte om det är godkänd ursäkt. Det faktum att Veidt i filmen har arrangerat det hela så att det ser ut som Dr. Manhattan ligger bakom attackerna är också tveksamt, plus att Veidt tar kål på bra många fler människor i filmen än i serieromanen vilket gör det lite svårare att förlåta hans agerande. Om man nu ska förlåta det. Just denna moraliska diskussion finns så klart närvarande även i filmens slut och jag tycker Snyder hanterar just den aspekten bra. Men jag saknar verkligen Dr. Manhattans avslutande diskussion med Veidt som i serieromanen är en perfekt avslutning på det kapitlet. Man har skippat den scenen helt och hållet samtidigt som man gett Dr. Manhattans avslutande replik till Laurie i scenen med Dan och Sally. Jag förstår verkligen inte varför och återigen måste jag konstatera att det inte alls är lika bra som i serieromanen. Det är dock trevligt att Snyder avslutar filmen på exakt samma sätt som förlagan, men folk som inte läst Watchmen har väl inte en aning om vad det är för sorts ”tidningsredaktion” Rorschachs dagbok hamnat på, just den vetskapen bidrar ju med ytterligare ovisshet för världens öde. Så ja, bra men ändå inte bra kan man väl beskriva den scenen.

Så, avslutningsvis får man väl fråga sig om Snyder (och, om vi ska vara rättvisa, manusförfattarna) helt enkelt inte hade vad som krävdes för att filmatisera Watchmen, eller är det ett verk som man bara kan konstatera är ”unfilmable”? I en film kan man inte få med all information som finns i förlagan och som ger berättelsen ett större djup, och du kan inte ta del av Watchmen på samma sätt som när du läser den. Det är väl just denna problematik som så länge plågat planerade filmatiseringar. Angående detta har Terry Gilliam en gång sagt: “The problem with Watchmen is that it requires about five hours to tell the story properly, and by reducing it to a two or two-and-a-half hour film, it seemed to me to take away the essence of what Watchmen is about.” För att spinna vidare på detta finns det dem som sagt att Watchmen skulle kunna göras rättvisa i en HBO-miniserie. Kanske. Men det som i alla fall är en betryggande tanke är att Alan Moores och Dave Gibbons Watchmen fortfarande finns kvar att avnjutas i serieform för både gamla och nya läsare.

”It’s a subtitled black-and-white film about precision anxiety. How’s that for a recommendation? And it’s great.” Så avslutade den brittiske filmkritikern Mark Kermode (en ny favorit) sin radiorecension av Michael Hanekes senaste film, Das weisse Band. Hela recensionen finns att lyssna på här. Och ja, jag måste ju säga att jag inte kände mig helt bekväm när jag såg denna film. Haneke skapar en sådan otroligt nervig atmosfär att jag flera gånger nästan kände för att krypa ihop på grund av den starka känslan som sade mig att något hemskt kommer att hända. Dessa föraningar var inte alltid korrekta, men det är känslan i sig som är själva poängen och det är inte nödvändigtvis endast relevant för filmens narrativ utan även i en historisk kontext.

Plats och tid för denna täta historia är en nordtysk by under tidigt 1910-tal, strax innan det första världskriget. Det finns en berättare i form av byns lärare som nu många år senare förtäljer denna historia så som han minns det. Hans berättelse börjar med att byns läkare en dag är ute på en ridtur, men på väg hem blir både häst och ryttare fälld av en lina som spänts upp i utkanten av läkarens gård. Detta resulterar i en långvarig sjukhusvistelse för hans del och allmän oro i byn. Detta blir även startskottet på ett antal olyckor och illdåd som drabbar några av byns invånare och som skakar det lilla samhället. Anklagelser och misstankar yttras men vem eller vilka ligger egentligen bakom dessa händelser?

Trots min formulering och förklaring av grundstoryn ska det dock poängteras att denna film inte är en ”whodunit”, man anar och förstår vilka gärningsmännen är och Haneke har inte precis försökt dölja det. Det är nämligen en del av vad Haneke utforskar i Das weisse Band. Och det han försöker skildra är orsaker och följder, hur väldigt strikta och illasinnade förhållanden mellan människor kan skapa något mycket värre. Det låter nästan simpelt nu när jag skriver det men det finns en väldigt tydlig logik i filmen och kraften ligger i hur Haneke tillsammans med skådespelarna väljer att skildra detta. Filmen kan tyckas vara väldigt stramt berättad men Hanekes regi är mycket elegant och känslig och det svartvita (Oscarsnominerade) fotot är fruktansvärt snyggt, och passande.

Det är även svårt att inte imponeras av de unga skådespelarna som är fullständigt trovärdiga i svåra scener. Faktum är att skådespeleriet överlag är utmärkt, jag skulle kunna skriva mer om de olika karaktärerna men vill inte heller avslöja för mycket om de olika personligheterna och deras inbördes relationer. Jag tror det blir starkare om man ser filmen med så lite vetskap som möjligt. Med det sagt är jag säker på att filmen duger alldeles utmärkt för flera tittar. För mycket ligger som sagt i Hanekes skickliga regi som skapar en sådan precis och obehaglig känsla.

I Das weisse Band blickar Haneke tillbaka på den första halvan av 1900-talet och gör ett försök att hitta orsakerna till den skamliga och fruktansvärda samhällsutveckling som skedde i Tyskland. Men det är inte endast relevant för Tyskland eftersom det berör människans natur. Det är kanske en pessimistisk syn Haneke presenterar men det känns även ärligt. Och det är fantastiskt bra.

Om man har något som ska föreställa en filmblogg är det mer eller mindre ett måste att skriva några rader om den film som har goda chanser att bli den mest inkomstbringande filmen genom alla tider. Och tänk att det ända fram till premiären spekulerades om att filmen aldrig skulle kunna spela in sin budget på, troligtvis, drygt 300 miljoner dollar. Men så funkar filmbranschen, ibland är det svårt att förutse en films öde.

Jag har nu sett filmen två gånger, ett andra biobesök var dock inte planerat eftersom jag kände att en gång räckte, men en kompis som inte hade sett filmen ville gå och jag hängde på. Något det andra biobesöket bjöd på var en en stor duk, vilket denna filmen nästan kräver och på sätt och vis blir bättre av. Och ja, filmen kanske fungerande något bättre den andra gången och det tror jag delvis beror på att jag fick chansen att koncentrera mig mer på detaljerna och ta in mer av det rika visuella spektaklet. Men samtidigt infann sig en viss tomhet efter promenaden hem och en konversation med min kompis, och dagen efter var filmen nästan borta från mitt medvetande. Det är tyvärr den typen av film. Åtminstone för min del.

Avatar är inte en film som bjuder på en särskilt originell story, jämförelser med Pocahontas, Dances with Wolves och The Last Samurai har förekommit frekvent den senaste tiden och det med rätta. De klassiska karaktärerna, klichéerna och förutsägbara inslag i handlingen finns där. Och det var just det jag satt och tänkte på när jag såg filmen första gången. Vid den andra titten visste jag att dessa inslag fanns där, jag visste vad jag kunde förvänta mig och lät det bara skölja över mig. Det gjorde kanske inte filmen bättre men jag kunde koncentrera mig lite mer på bilderna och det som egentligen är filmens stora fokus, ”worldbuilding”. Jag måste använde detta engelska ord för det finns ingen riktig bra svensk motsvarighet och det är ett användbart ord när man pratar om science fiction och fantasy. Och att just bygga en värld är exakt det som James Cameron (och andra inblandade) verkligen har lyckats med, från det fascinerande biologiska systemet på Pandora till Na’vi-språket. Jag uppskattade verkligen det man fick se av djur- och växtlivet och hur Na’vi-folket kunde samverka med naturen på ett ganska unikt sätt. Na’vi-folket är i princip amerikanska indianer men på Pandora har indianernas samverkan med naturen tagits till en ny nivå, på Pandorna är det en verklighet.

En annan aspekt av filmen jag finner intressant är dess politik och jämförelsen med USA:s ”War on Terror”. Jag är knappast den förste att påpeka detta men det är ändå kul att ta upp. Byt ut filmens unobtainium mot olja, byt ut Na’vi-folket mot muslimer (typ), m.m. Det är inte en perfekt allegori, om man nu kan kalla det för det, men vissa inslag i filmen känns ganska träffande. Självklart kan man inte heller låta bli att tänka på de amerikanska indianerna och även Vietnamkriget. Och det för vissa kanske lite provocerande är det faktum att det är den amerikanska militären som är den stora boven i dramat. Dessa idéer får sig en intressant twist när militären attackerar Omaticaya-stammens hem, det gigantiska trädet Hometree, och fäller det. Attacken är en solklar referens till 9/11 och det är en effektiv scen, det är svårt att inte känna medlidande med de förtvivlade och demoraliserade blå människorna när de i ett chocktillstånd försöker hantera det som precis har skett. Huvudpersonen Jake vaknar senare upp i sin avatarkropp och tittar ut över ”ground zero”, både han och den förstörda naturen är täckt av aska. Det är en smått skakande och mörk del i ett annars färgglatt och spännande äventyr.

Just den visuella aspekten av filmen är svår att kritisera, specialeffekterna är verkligen spektakulära och världen Cameron målar upp är fantasifull och imponerande. Den ”performance capture” som man utvecklat speciellt för denna film har gett resultat, Na’vi-folket ser ibland fullständigt fotorealistiska ut. Ja ibland, för det ser inte lika fantastiskt ut rakt igenom men närbilderna gjorde att jag nästan tappade andan. Det finns fortfarande ett problem med digitala karaktärers rörelsemönster plus att jag tror att en annan blå färgton hade skapat än mer realistiska karaktärer. Under någon scen som utspelar sig på kvällen eller natten noterade jag att den något annorlunda och mörkare blå färgen skapade en mer påtaglig realism.

Jag vill bara beröra ytterligare en aspekt av filmen innan jag knyter ihop det hela, och det är skådespeleriet. Precis som det visuella har jag svårt att kritisera skådespelarna. Är det någon som briljerar och äger filmen? Nej, men alla är genomgående stabila och deras insatser tjänar filmen på helt rätt sätt. Sam Worthington är, precis som i Terminator Salvation, bra och motspelerskorna Sigourney Weaver och Zoe Saldana sköter sig också utmärkt. Vad gäller Stephen Lang som ”the big bad guy” Colonel Quaritch kan man bara konstatera att karaktären i sig är en vandrande kliché men Lang tar sig an rollen med en sån härlig passion att det slutgiltiga intrycket blir att han kanske står för den bästa, eller åtminstone mest minnesvärda, skådespelarinsatsen i hela filmen. För att uttrycka det enkelt: han rockar i rollen.

Så, är Avatar 2009 års bästa film? Knappast. Är det en bra film? Jadå. Kommer den att ha en fast plats i filmhistorien? Absolut.

What’s wrong with your faaace?

Dagens snackis är helt klart en fantastisk 70 min lång recension av Star Wars: Episode 1 – The Phantom Menace som lagts upp på YouTube av RedLetterMedia. Snubben som recenserar heter tydligen Mike, han spelar en karaktär och har därför en tillgjord röst som kanske kan vara lite jobbig till en början men man vänjer sig, och det är så värt att se hela recensionen. Det är en genomtänkt och utförlig analys som lyckas vara riktigt rolig och fullständigt spot on, han lyfter fram sådant som jag inte ens tänkt på förut. I näst sista delen berör han ämnet ljussabeldueller, vilket låter otroligt nördigt men det är faktiskt väldigt belysande och tänkvärt. You’ll see.

Det är verkligen underhållande och knappast något som enbart funkar för Star Wars-fans. Jag skrattade så att jag grät stundtals men fram mot slutet blir man nästan lite deprimerad, speciellt efter att ha sett ett klipp från en gammal intervju där Lucas berättar om sin syn på specialeffekter. Oh, how things have changed.

Se! Nu! Jag kommer definitivt att se den igen. Recensionen alltså.

Det finns även en booklet på 36 sidor med finfina bilder och tre texter av tre olika författare; In the World of Childhood av Stig Björkman, Bergman’s Bildungsroman av Rick Moody och Just a Director: The Making of Fanny and Alexander av Paul Arthur (en introduktion till tidigare nämnda ”making of” som Bergman själv komponerade).

Det är en maffig utgåva och jag hoppas verkligen att extramaterialet lever upp till förväntningarna. Jag vet redan att filmen är fantastisk och ett mästerverk.

Nu kommer här lite bilder på utgåvan, ljuset var inte det bästa och min kamera är väl inte fantastisk men det duger nog.

En axelryckning. Stabilt men tråkigt. Whatever. Terminator Salvation är en film som som går att beskriva med dessa ord, men även med den tråkiga uttrycket ”ok”. Det är McG (Charlie’s Angels-filmerna, We Are Marshall) som regisserat denna fjärde Terminator-film och han gör det väl hyfsat, han målar upp en grå och förhållandevis färglös postapokalyptisk värld och actionscenerna är habilt regisserade. Men mitt i allt detta undrar man varför man ska bry sig om personerna i filmen, dock möjligtvis med ett undantag.

Sam Worthington är den australiensiske skådespelaren som kom från ingenstans och helt plötsligt hade fixat huvudroller i storfilmerna Avatar, Clash of the Titans och så klart filmen jag nu skriver om (den enda som hittills haft premiär). Han spelar Marcus Wright, en karaktär som, utan att avslöja för mycket, en bit in i filmen upplever en existentiell kris. Jag gillar idén och temat, Worthington är dessutom bra i rollen, men det är en av få bra saker i denna film. Resten av skådespelarna är, återigen, ok. Christian Bales John Connor är en sur jäkel som ofta höjer sin skrovliga röst, det blir smått påfrestande. Man har helt enkelt sett honom i bättre roller, och i bättre filmer. Jag kan inte låta bli att undra hur pass stark McGs personregi var under inspelningen.

Det mesta i filmen är relativt oinspirerat och det hela faller tyvärr ganska platt. Dessutom: att slänga in en Arnold-terminator i uppenbar CGI-form var minst sagt ett misstag. Billigt. Riktigt billigt.

David Lean är kanske den mest framstående engelska regissören genom tiderna, med filmer som Great Expectations, The Bridge on the River Kwai, Lawrence of Arabia och Doctor Zhivago gjorde han ett starkt och bestående intryck i filmhistorien. Även om han kanske framför allt är känd för sina filmiska epos så kunde han även hantera filmer i ett mindre format, Brief Encounter från 1945 är en sådan film.

Det är ett underbart romantiskt drama som handlar om en man, doktor Alec Harvey, och en kvinna, hemmafrun Laura Jesson, som träffas på en tågstation och sakta men säkert förälskar sig i varandra. De träffas varje torsdag och utvecklar sin relation; äter tillsammans och diskuterar, biobesök, utflykter i parken. Både är dock medvetna om att deras kärlek inte kan vara för evigt. Det är en film om olycklig, men även omöjlig, kärlek. Men det är också njutbart. Känsligt regisserad av Lean och ett mycket fint foto av Robert Krasker (se även den fantastiskt snygga The Third Man). Celia Johnson och Trevor Howard är utmärkta i huvudrollerna. Slutscenen är härligt bitterljuv och känns verkligen klassisk. Romantisk film blir inte mycket bättre.

Från DN:

Katolska kyrkan kände till övergrepp

Det katolska ärkestiftet i Dublin ”mörkade” omfattande sexuella övergrepp mot barn långt in på 90-talet, fastslår en utredning.

Helt seriöst, vad är det med den katolska kyrkan och pedofili? Att man dessutom väljer att mörklägga det hela. Underbara kristna värderingar, minst sagt.