Jag har läst Alan Moores och Dave Gibbons serieroman Watchmen två gånger och jag tycker väldigt mycket om den. Moore skapade en fascinerande och komplex berättelse där det fanns plats för tragiska människoöden, en intressant och spännande alternativ verklighet och en dekonstruktion av en hel genre. Det är en otroligt rik serieroman och man behöver nästan läsa den två gånger för att helt och hållet få grepp om vad som pågår och snappa upp alla detaljer. Dessutom har Moore, utöver den vanliga storyn, valt att, mellan kapitlen, inkludera texter och dokument som kan vara allt från utdrag ur en läkarjournal till en text om en fiktiv serietidningsförfattare. Alla dessa inslag är mer eller mindre relevanta för huvudberättelsen och bidrar med ett djup och en större förståelse för karaktärerna och världen de lever i. Lägg dessutom till en serie inne i själva serien som reflekterar en av huvudkaraktärernas känslomässiga resa och du har en minst sagt komplex skapelse. Man får dock inte heller glömma bort Gibbons snygga och stilfulla illustrationer som nästan ser ut som ett snyggt storyboard för en film.
Moore själva har dock hävdat, och gör det nog fortfarande, att Watchmen endast kan fungera i ett medium, det medium den skapades för. Uttrycket ”unfilmable” har applicerats på just Watchmen och det är lätt att förstå varför. Trots detta har självklart planer på en filmatisering existerat sedan 80-talet och skickliga regissörer som Terry Gilliam, Darren Aronofsky och Paul Greengras har varit kopplade till projektet utan att lyckas (även om Greengrass hade kommit en bra bit in på pre-production innan Paramount bestämde sig för att lägga ner). Mannen som till slut lyckades där andra tidigare misslyckats var Zack Snyder, regissören bakom hyfsade filmer som remaken av Dawn of the Dead och filmatiseringen av Frank Millers serieroman 300. Snyder har inte samma talang som Gilliam, Aronofsky och Greengrass men hans passion för projektet ingöt förtroende hos många seriefans. Reaktionerna på den färdiga filmen var dock splittrade.
Jag följde filmproduktion med stort intresse och bara den resan var intressant i sig men kanske inte särskilt givande att skriva om nu, däremot har jag ett och annat att skriva om filmen. När filmen hade biopremiär var jag självklart där och med vissa förhoppningar trots att jag redan tagit del av en del mindre positiva recensioner. Och som en ren upplevelse var det ganska häftigt trots att jag redan då hade en del reservationer. Att se sekvenser och scener ur serieromanen realiserade uppe på bioduken var helt enkelt coolt. Man det var mycket att ta in och bilderna bara sköljde över en. Efter filmen hade jag faktiskt svårt att bestämma mig för hur pass bra filmen var även om jag upplevde mycket som positivt. Nu har jag dock sett om filmen på dvd och reaktionen denna gång var tyvärr inte lika positiv.
Snyder gjorde ett ärligt försök att filmatisera Watchmen och ska ha cred för att ha försökt att få med så mycket av materialet som möjligt, men efter att ha sett filmen en andra gång och hunnit reflektera mer över innehållet måste jag ändå säga att jag ser hans film som lite av ett misslyckande. Filmens narrativ är inte helt tillfredsställande, storyn har inte samma kraft som i serieform och i Snyders jakt på en trogen filmatisering tappade han på något sätt lite fokus på helheten. Det känns som att det är massa sekvenser staplade på varandra och Snyder försöker på ett snyggt sätt hoppa från en tjusig scen till en annan och det ger ett lite hackigt intryck. På grund av detta upplever jag att det inte finns ett bra flyt och driv i berättelsen och när eftertexterna börjar rulla kände jag mest en viss tomhet. Det hjälper så klart inte att eftertexterna ackompanjeras av My Chemical Romances fruktansvärda version av Dylans Desolation Row, jag var ärligt talat tvungen att stänga av efter bara några sekunder.
Jag är inte heller helt förtjust i Snyder estetiska val. Filmens look är alltför flashig och artificiell, jag saknar en känsla av realism. Iscensättningen av vissa sekvenser är för stiliserad och gör att man rycks ur filmens grepp och istället bara betraktar snyggt koreograferade scener (fightscenerna och vissa karaktärers ”posande” är ett exempel på detta). Det var så mycket i det estetiska jag störde mig på när jag såg om filmen; Nixons karikatyrliknande utseende, CGI-miljöer och låtvalen. Just musiken är ett kapitel i sig. Jag gillar faktiskt Tyler Bates OST (Original Soundtrack) men de kända låtarna som Snyder (och kanske även Bates) valt att ha med fungerar inte lika bra. Det är väldigt ”finurliga” låtval, och just där ligger väl problemet. Musiken ska tjäna berättelsen och vad man ser i bild när musiken spelas, men låtarna i Watchmen stampar in i filmen och på sätt och vis tar över scenerna. Man reagerar direkt och tänker ”Aha, det är ju den där låten”, ”Åh, så tjusigt, men klichéartat, att låta The Sounds of Silence ackompanjera begravningscenen”, ”Hehe, Leonard Cohens Hallelujah under Dans och Lauries sexscen. Finurligt”. När Dan och Rorschach närmar sig Karnak dundrar Hendrix-versionen av All Along the Watchtower ur högtalarna, en referens till kapitel 10 i serieromanen där en textrad ur Dylans låt finns inkluderad. Det här är i och för sig endast min tolkning av scenen, men i filmen ger låten en känsla av äventyr och ”coolness” till det som sker vilket inte är helt passande. Jag har tidigare upplevt en olycksbådande känsla i den delen av berättelsen vilket skär sig mot Snyders skildring av scenen.
Eftersom jag ändå är inne på estetiken kan jag väl ta upp något jag faktiskt tycker om, eller åtminstone inte upplever som negativt, och det är de uppdaterade superhjältedräkterna. Detta var en aspekt som många klagade över inför filmen men så här i efterhand måste man ju konstatera att det knappast är en av de saker som drar ner filmen. Dräkterna i filmen är “coolare” och mer moderna än i serieromanen (den fanns dock en poäng med den ursprungliga designen) och i Nite Owls och Ozymandias dräkter ser man klara referenser till de olika Batman-filmerna. Jag gillar även att man valt att överdriva Lauries sexiga utstyrsel, det fungerar dels i kopplingen till designen av kvinnliga superhjältar i dagens serietidningar men även vad gäller den fetischistiska aspekten av superhjältedräkter överlag i Watchmen (ett känt exempel på detta är att Dan inte ”kan få upp den” utan sin dräkt).
Vad gäller rollbesättningen finns det saker att applådera, för det första gjorde man rätt i att försöka hitta mindre kända men duktiga skådespelare för de stora rollerna. Och ett castingval var helt perfekt: Jeffrey Dean Morgan som The Comedian. Han är fullständigt klockren i rollen, inte en enda replik eller ansiktsuttryck klingar falskt, inte ens när en specifik scen kräver en större emotionell bredd. Han ger liv till denna vidriga karaktär på ett övertygande sätt och han hittar helt rätt ton vad gäller The Comedians sätt att vara och hans livsfilosofi. På tal om hemska karaktärer gör även Jackie Earle Haley ett bra jobb som Rorschach. Den skrovliga, mörka rösten känns passande men kanske även är en liten passning till Christian Bales Batman. Han är trovärdig både med och utan ”ansikte” och är fantastiskt bra i sin sista scen. Billy Crudup gör en intressant tolkning av Dr. Manhattan, rösten är inte en uppenbar tolkning av hur man kan tänka sig att Dr. Manhattan låter men det är smart i och med att det ger en gnutta mänsklighet till karaktären utan att svika hans sanna natur. Patrick Wilson levererar ett sympatiskt porträtt av mjukisen Dan Dreiberg utan att på något sätt briljera och Matthew Goode är något ojämn i sin rolltolkning av Veidt, han hittar helt rätt ibland (kanske framför allt i slutet av filmen) men samtidigt tycker jag att han från början skickar ut signaler som säger att allt inte står helt rätt till med Veidt. Det sistnämnda hör ihop med Snyders regi, jag tycker helt enkelt att man kunde varit lite mer subtila. Malin Åkerman som Laurie har inte ett helt tacksamt jobb eftersom Laurie är en ganska tråkig karaktär i serieromanen, hon definieras bl.a. av förhållandet till sin mor, Sally, som i filmen tyvärr spelas av en rent av dålig Carla Gugino (som annars är en rätt hyfsad skådespelerska). Åkerman är ok men inte särskilt minnesvärd.
I det här läget av min genomgång av filmen vet jag inte riktigt vad mer jag ska ta upp förutom slutet av filmen, det klimax som var en ren chock när jag läste Watchmen första gången. När man redan känner till hur en berättelse slutar kan det självklart inte ha samma effekt men Snyders och manusförfattarnas skildring av slutet ÄR svagare än i serieromanen. Med det sagt menar jag inte nödvändigtvis att de inte borde ha avvikit en tum från originalslutet eftersom hela den delen av storyn är något ”out there”, det fungerar dock i serieform och är en av de saker som gör Watchmen unik. Det som filmen dock tappar är de mardrömslika, bisarra och hemska bilder som inleder det sista kapitlet. Otaliga lik och massvis av blod som täcker gator och byggnader i New York och något annat konstigt som till slut visar sig vara en gigantisk bläckfiskliknande utomjordisk varelse. Det är galet och det är en rejäl kraft i bilderna. I filmen är en det en konstig blå explosion som pulvriserar New Yorks centrum och flera andra städer runt om i världen (även det känns som en onödig ändring). Det är så klart en hemsk händelse i filmen också men det har ingen som helst emotionell kraft, det blir mest en axelryckning.
En förklaring till varför man valt att tona ner slutet och inte endast utsätta New York för katastrofen är så klart 9/11, men jag vet ärligt talat inte om det är godkänd ursäkt. Det faktum att Veidt i filmen har arrangerat det hela så att det ser ut som Dr. Manhattan ligger bakom attackerna är också tveksamt, plus att Veidt tar kål på bra många fler människor i filmen än i serieromanen vilket gör det lite svårare att förlåta hans agerande. Om man nu ska förlåta det. Just denna moraliska diskussion finns så klart närvarande även i filmens slut och jag tycker Snyder hanterar just den aspekten bra. Men jag saknar verkligen Dr. Manhattans avslutande diskussion med Veidt som i serieromanen är en perfekt avslutning på det kapitlet. Man har skippat den scenen helt och hållet samtidigt som man gett Dr. Manhattans avslutande replik till Laurie i scenen med Dan och Sally. Jag förstår verkligen inte varför och återigen måste jag konstatera att det inte alls är lika bra som i serieromanen. Det är dock trevligt att Snyder avslutar filmen på exakt samma sätt som förlagan, men folk som inte läst Watchmen har väl inte en aning om vad det är för sorts ”tidningsredaktion” Rorschachs dagbok hamnat på, just den vetskapen bidrar ju med ytterligare ovisshet för världens öde. Så ja, bra men ändå inte bra kan man väl beskriva den scenen.
Så, avslutningsvis får man väl fråga sig om Snyder (och, om vi ska vara rättvisa, manusförfattarna) helt enkelt inte hade vad som krävdes för att filmatisera Watchmen, eller är det ett verk som man bara kan konstatera är ”unfilmable”? I en film kan man inte få med all information som finns i förlagan och som ger berättelsen ett större djup, och du kan inte ta del av Watchmen på samma sätt som när du läser den. Det är väl just denna problematik som så länge plågat planerade filmatiseringar. Angående detta har Terry Gilliam en gång sagt: “The problem with Watchmen is that it requires about five hours to tell the story properly, and by reducing it to a two or two-and-a-half hour film, it seemed to me to take away the essence of what Watchmen is about.” För att spinna vidare på detta finns det dem som sagt att Watchmen skulle kunna göras rättvisa i en HBO-miniserie. Kanske. Men det som i alla fall är en betryggande tanke är att Alan Moores och Dave Gibbons Watchmen fortfarande finns kvar att avnjutas i serieform för både gamla och nya läsare.
0 Svar till “Nothing ever ends”