”It’s a subtitled black-and-white film about precision anxiety. How’s that for a recommendation? And it’s great.” Så avslutade den brittiske filmkritikern Mark Kermode (en ny favorit) sin radiorecension av Michael Hanekes senaste film, Das weisse Band. Hela recensionen finns att lyssna på här. Och ja, jag måste ju säga att jag inte kände mig helt bekväm när jag såg denna film. Haneke skapar en sådan otroligt nervig atmosfär att jag flera gånger nästan kände för att krypa ihop på grund av den starka känslan som sade mig att något hemskt kommer att hända. Dessa föraningar var inte alltid korrekta, men det är känslan i sig som är själva poängen och det är inte nödvändigtvis endast relevant för filmens narrativ utan även i en historisk kontext.
Plats och tid för denna täta historia är en nordtysk by under tidigt 1910-tal, strax innan det första världskriget. Det finns en berättare i form av byns lärare som nu många år senare förtäljer denna historia så som han minns det. Hans berättelse börjar med att byns läkare en dag är ute på en ridtur, men på väg hem blir både häst och ryttare fälld av en lina som spänts upp i utkanten av läkarens gård. Detta resulterar i en långvarig sjukhusvistelse för hans del och allmän oro i byn. Detta blir även startskottet på ett antal olyckor och illdåd som drabbar några av byns invånare och som skakar det lilla samhället. Anklagelser och misstankar yttras men vem eller vilka ligger egentligen bakom dessa händelser?
Trots min formulering och förklaring av grundstoryn ska det dock poängteras att denna film inte är en ”whodunit”, man anar och förstår vilka gärningsmännen är och Haneke har inte precis försökt dölja det. Det är nämligen en del av vad Haneke utforskar i Das weisse Band. Och det han försöker skildra är orsaker och följder, hur väldigt strikta och illasinnade förhållanden mellan människor kan skapa något mycket värre. Det låter nästan simpelt nu när jag skriver det men det finns en väldigt tydlig logik i filmen och kraften ligger i hur Haneke tillsammans med skådespelarna väljer att skildra detta. Filmen kan tyckas vara väldigt stramt berättad men Hanekes regi är mycket elegant och känslig och det svartvita (Oscarsnominerade) fotot är fruktansvärt snyggt, och passande.
Det är även svårt att inte imponeras av de unga skådespelarna som är fullständigt trovärdiga i svåra scener. Faktum är att skådespeleriet överlag är utmärkt, jag skulle kunna skriva mer om de olika karaktärerna men vill inte heller avslöja för mycket om de olika personligheterna och deras inbördes relationer. Jag tror det blir starkare om man ser filmen med så lite vetskap som möjligt. Med det sagt är jag säker på att filmen duger alldeles utmärkt för flera tittar. För mycket ligger som sagt i Hanekes skickliga regi som skapar en sådan precis och obehaglig känsla.
I Das weisse Band blickar Haneke tillbaka på den första halvan av 1900-talet och gör ett försök att hitta orsakerna till den skamliga och fruktansvärda samhällsutveckling som skedde i Tyskland. Men det är inte endast relevant för Tyskland eftersom det berör människans natur. Det är kanske en pessimistisk syn Haneke presenterar men det känns även ärligt. Och det är fantastiskt bra.
0 Svar till “The Kids Aren’t Alright”