”It’s a subtitled black-and-white film about precision anxiety. How’s that for a recommendation? And it’s great.” Så avslutade den brittiske filmkritikern Mark Kermode (en ny favorit) sin radiorecension av Michael Hanekes senaste film, Das weisse Band. Hela recensionen finns att lyssna på här. Och ja, jag måste ju säga att jag inte kände mig helt bekväm när jag såg denna film. Haneke skapar en sådan otroligt nervig atmosfär att jag flera gånger nästan kände för att krypa ihop på grund av den starka känslan som sade mig att något hemskt kommer att hända. Dessa föraningar var inte alltid korrekta, men det är känslan i sig som är själva poängen och det är inte nödvändigtvis endast relevant för filmens narrativ utan även i en historisk kontext.
Plats och tid för denna täta historia är en nordtysk by under tidigt 1910-tal, strax innan det första världskriget. Det finns en berättare i form av byns lärare som nu många år senare förtäljer denna historia så som han minns det. Hans berättelse börjar med att byns läkare en dag är ute på en ridtur, men på väg hem blir både häst och ryttare fälld av en lina som spänts upp i utkanten av läkarens gård. Detta resulterar i en långvarig sjukhusvistelse för hans del och allmän oro i byn. Detta blir även startskottet på ett antal olyckor och illdåd som drabbar några av byns invånare och som skakar det lilla samhället. Anklagelser och misstankar yttras men vem eller vilka ligger egentligen bakom dessa händelser?
