Nothing ever ends

Jag har läst Alan Moores och Dave Gibbons serieroman Watchmen två gånger och jag tycker väldigt mycket om den. Moore skapade en fascinerande och komplex berättelse där det fanns plats för tragiska människoöden, en intressant och spännande alternativ verklighet och en dekonstruktion av en hel genre. Det är en otroligt rik serieroman och man behöver nästan läsa den två gånger för att helt och hållet få grepp om vad som pågår och snappa upp alla detaljer. Dessutom har Moore, utöver den vanliga storyn, valt att, mellan kapitlen, inkludera texter och dokument som kan vara allt från utdrag ur en läkarjournal till en text om en fiktiv serietidningsförfattare. Alla dessa inslag är mer eller mindre relevanta för huvudberättelsen och bidrar med ett djup och en större förståelse för karaktärerna och världen de lever i. Lägg dessutom till en serie inne i själva serien som reflekterar en av huvudkaraktärernas känslomässiga resa och du har en minst sagt komplex skapelse. Man får dock inte heller glömma bort Gibbons snygga och stilfulla illustrationer som nästan ser ut som ett snyggt storyboard för en film.

Moore själva har dock hävdat, och gör det nog fortfarande, att Watchmen endast kan fungera i ett medium, det medium den skapades för. Uttrycket ”unfilmable” har applicerats på just Watchmen och det är lätt att förstå varför. Trots detta har självklart planer på en filmatisering existerat sedan 80-talet och skickliga regissörer som Terry Gilliam, Darren Aronofsky och Paul Greengras har varit kopplade till projektet utan att lyckas (även om Greengrass hade kommit en bra bit in på pre-production innan Paramount bestämde sig för att lägga ner). Mannen som till slut lyckades där andra tidigare misslyckats var Zack Snyder, regissören bakom hyfsade filmer som remaken av Dawn of the Dead och filmatiseringen av Frank Millers serieroman 300. Snyder har inte samma talang som Gilliam, Aronofsky och Greengrass men hans passion för projektet ingöt förtroende hos många seriefans. Reaktionerna på den färdiga filmen var dock splittrade.

The Kids Aren’t Alright

”It’s a subtitled black-and-white film about precision anxiety. How’s that for a recommendation? And it’s great.” Så avslutade den brittiske filmkritikern Mark Kermode (en ny favorit) sin radiorecension av Michael Hanekes senaste film, Das weisse Band. Hela recensionen finns att lyssna på här. Och ja, jag måste ju säga att jag inte kände mig helt bekväm när jag såg denna film. Haneke skapar en sådan otroligt nervig atmosfär att jag flera gånger nästan kände för att krypa ihop på grund av den starka känslan som sade mig att något hemskt kommer att hända. Dessa föraningar var inte alltid korrekta, men det är känslan i sig som är själva poängen och det är inte nödvändigtvis endast relevant för filmens narrativ utan även i en historisk kontext.

Plats och tid för denna täta historia är en nordtysk by under tidigt 1910-tal, strax innan det första världskriget. Det finns en berättare i form av byns lärare som nu många år senare förtäljer denna historia så som han minns det. Hans berättelse börjar med att byns läkare en dag är ute på en ridtur, men på väg hem blir både häst och ryttare fälld av en lina som spänts upp i utkanten av läkarens gård. Detta resulterar i en långvarig sjukhusvistelse för hans del och allmän oro i byn. Detta blir även startskottet på ett antal olyckor och illdåd som drabbar några av byns invånare och som skakar det lilla samhället. Anklagelser och misstankar yttras men vem eller vilka ligger egentligen bakom dessa händelser?