Avatar

Om man har något som ska föreställa en filmblogg är det mer eller mindre ett måste att skriva några rader om den film som har goda chanser att bli den mest inkomstbringande filmen genom alla tider. Och tänk att det ända fram till premiären spekulerades om att filmen aldrig skulle kunna spela in sin budget på, troligtvis, drygt 300 miljoner dollar. Men så funkar filmbranschen, ibland är det svårt att förutse en films öde.

Jag har nu sett filmen två gånger, ett andra biobesök var dock inte planerat eftersom jag kände att en gång räckte, men en kompis som inte hade sett filmen ville gå och jag hängde på. Något det andra biobesöket bjöd på var en en stor duk, vilket denna filmen nästan kräver och på sätt och vis blir bättre av. Och ja, filmen kanske fungerande något bättre den andra gången och det tror jag delvis beror på att jag fick chansen att koncentrera mig mer på detaljerna och ta in mer av det rika visuella spektaklet. Men samtidigt infann sig en viss tomhet efter promenaden hem och en konversation med min kompis, och dagen efter var filmen nästan borta från mitt medvetande. Det är tyvärr den typen av film. Åtminstone för min del.

Avatar är inte en film som bjuder på en särskilt originell story, jämförelser med Pocahontas, Dances with Wolves och The Last Samurai har förekommit frekvent den senaste tiden och det med rätta. De klassiska karaktärerna, klichéerna och förutsägbara inslag i handlingen finns där. Och det var just det jag satt och tänkte på när jag såg filmen första gången. Vid den andra titten visste jag att dessa inslag fanns där, jag visste vad jag kunde förvänta mig och lät det bara skölja över mig. Det gjorde kanske inte filmen bättre men jag kunde koncentrera mig lite mer på bilderna och det som egentligen är filmens stora fokus, “worldbuilding”. Jag måste använde detta engelska ord för det finns ingen riktig bra svensk motsvarighet och det är ett användbart ord när man pratar om science fiction och fantasy. Och att just bygga en värld är exakt det som James Cameron (och andra inblandade) verkligen har lyckats med, från det fascinerande biologiska systemet på Pandora till Na’vi-språket. Jag uppskattade verkligen det man fick se av djur- och växtlivet och hur Na’vi-folket kunde samverka med naturen på ett ganska unikt sätt. Na’vi-folket är i princip amerikanska indianer men på Pandora har indianernas samverkan med naturen tagits till en ny nivå, på Pandorna är det en verklighet.

En annan aspekt av filmen jag finner intressant är dess politik och jämförelsen med USA:s “War on Terror”. Jag är knappast den förste att påpeka detta men det är ändå kul att ta upp. Byt ut filmens unobtainium mot olja, byt ut Na’vi-folket mot muslimer (typ), m.m. Det är inte en perfekt allegori, om man nu kan kalla det för det, men vissa inslag i filmen känns ganska träffande. Självklart kan man inte heller låta bli att tänka på de amerikanska indianerna och även Vietnamkriget. Och det för vissa kanske lite provocerande är det faktum att det är den amerikanska militären som är den stora boven i dramat. Dessa idéer får sig en intressant twist när militären attackerar Omaticaya-stammens hem, det gigantiska trädet Hometree, och fäller det. Attacken är en solklar referens till 9/11 och det är en effektiv scen, det är svårt att inte känna medlidande med de förtvivlade och demoraliserade blå människorna när de i ett chocktillstånd försöker hantera det som precis har skett. Huvudpersonen Jake vaknar senare upp i sin avatarkropp och tittar ut över “ground zero”, både han och den förstörda naturen är täckt av aska. Det är en smått skakande och mörk del i ett annars färgglatt och spännande äventyr.

Just den visuella aspekten av filmen är svår att kritisera, specialeffekterna är verkligen spektakulära och världen Cameron målar upp är fantasifull och imponerande. Den “performance capture” som man utvecklat speciellt för denna film har gett resultat, Na’vi-folket ser ibland fullständigt fotorealistiska ut. Ja ibland, för det ser inte lika fantastiskt ut rakt igenom men närbilderna gjorde att jag nästan tappade andan. Det finns fortfarande ett problem med digitala karaktärers rörelsemönster plus att jag tror att en annan blå färgton hade skapat än mer realistiska karaktärer. Under någon scen som utspelar sig på kvällen eller natten noterade jag att den något annorlunda och mörkare blå färgen skapade en mer påtaglig realism.

Jag vill bara beröra ytterligare en aspekt av filmen innan jag knyter ihop det hela, och det är skådespeleriet. Precis som det visuella har jag svårt att kritisera skådespelarna. Är det någon som briljerar och äger filmen? Nej, men alla är genomgående stabila och deras insatser tjänar filmen på helt rätt sätt. Sam Worthington är, precis som i Terminator Salvation, bra och motspelerskorna Sigourney Weaver och Zoe Saldana sköter sig också utmärkt. Vad gäller Stephen Lang som “the big bad guy” Colonel Quaritch kan man bara konstatera att karaktären i sig är en vandrande kliché men Lang tar sig an rollen med en sån härlig passion att det slutgiltiga intrycket blir att han kanske står för den bästa, eller åtminstone mest minnesvärda, skådespelarinsatsen i hela filmen. För att uttrycka det enkelt: han rockar i rollen.

Så, är Avatar 2009 års bästa film? Knappast. Är det en bra film? Jadå. Kommer den att ha en fast plats i filmhistorien? Absolut.