Nothing ever ends

Jag har läst Alan Moores och Dave Gibbons serieroman Watchmen två gånger och jag tycker väldigt mycket om den. Moore skapade en fascinerande och komplex berättelse där det fanns plats för tragiska människoöden, en intressant och spännande alternativ verklighet och en dekonstruktion av en hel genre. Det är en otroligt rik serieroman och man behöver nästan läsa den två gånger för att helt och hållet få grepp om vad som pågår och snappa upp alla detaljer. Dessutom har Moore, utöver den vanliga storyn, valt att, mellan kapitlen, inkludera texter och dokument som kan vara allt från utdrag ur en läkarjournal till en text om en fiktiv serietidningsförfattare. Alla dessa inslag är mer eller mindre relevanta för huvudberättelsen och bidrar med ett djup och en större förståelse för karaktärerna och världen de lever i. Lägg dessutom till en serie inne i själva serien som reflekterar en av huvudkaraktärernas känslomässiga resa och du har en minst sagt komplex skapelse. Man får dock inte heller glömma bort Gibbons snygga och stilfulla illustrationer som nästan ser ut som ett snyggt storyboard för en film.

Moore själva har dock hävdat, och gör det nog fortfarande, att Watchmen endast kan fungera i ett medium, det medium den skapades för. Uttrycket ”unfilmable” har applicerats på just Watchmen och det är lätt att förstå varför. Trots detta har självklart planer på en filmatisering existerat sedan 80-talet och skickliga regissörer som Terry Gilliam, Darren Aronofsky och Paul Greengras har varit kopplade till projektet utan att lyckas (även om Greengrass hade kommit en bra bit in på pre-production innan Paramount bestämde sig för att lägga ner). Mannen som till slut lyckades där andra tidigare misslyckats var Zack Snyder, regissören bakom hyfsade filmer som remaken av Dawn of the Dead och filmatiseringen av Frank Millers serieroman 300. Snyder har inte samma talang som Gilliam, Aronofsky och Greengrass men hans passion för projektet ingöt förtroende hos många seriefans. Reaktionerna på den färdiga filmen var dock splittrade.

The Kids Aren’t Alright

”It’s a subtitled black-and-white film about precision anxiety. How’s that for a recommendation? And it’s great.” Så avslutade den brittiske filmkritikern Mark Kermode (en ny favorit) sin radiorecension av Michael Hanekes senaste film, Das weisse Band. Hela recensionen finns att lyssna på här. Och ja, jag måste ju säga att jag inte kände mig helt bekväm när jag såg denna film. Haneke skapar en sådan otroligt nervig atmosfär att jag flera gånger nästan kände för att krypa ihop på grund av den starka känslan som sade mig att något hemskt kommer att hända. Dessa föraningar var inte alltid korrekta, men det är känslan i sig som är själva poängen och det är inte nödvändigtvis endast relevant för filmens narrativ utan även i en historisk kontext.

Plats och tid för denna täta historia är en nordtysk by under tidigt 1910-tal, strax innan det första världskriget. Det finns en berättare i form av byns lärare som nu många år senare förtäljer denna historia så som han minns det. Hans berättelse börjar med att byns läkare en dag är ute på en ridtur, men på väg hem blir både häst och ryttare fälld av en lina som spänts upp i utkanten av läkarens gård. Detta resulterar i en långvarig sjukhusvistelse för hans del och allmän oro i byn. Detta blir även startskottet på ett antal olyckor och illdåd som drabbar några av byns invånare och som skakar det lilla samhället. Anklagelser och misstankar yttras men vem eller vilka ligger egentligen bakom dessa händelser?

Avatar

Om man har något som ska föreställa en filmblogg är det mer eller mindre ett måste att skriva några rader om den film som har goda chanser att bli den mest inkomstbringande filmen genom alla tider. Och tänk att det ända fram till premiären spekulerades om att filmen aldrig skulle kunna spela in sin budget på, troligtvis, drygt 300 miljoner dollar. Men så funkar filmbranschen, ibland är det svårt att förutse en films öde.

Jag har nu sett filmen två gånger, ett andra biobesök var dock inte planerat eftersom jag kände att en gång räckte, men en kompis som inte hade sett filmen ville gå och jag hängde på. Något det andra biobesöket bjöd på var en en stor duk, vilket denna filmen nästan kräver och på sätt och vis blir bättre av. Och ja, filmen kanske fungerande något bättre den andra gången och det tror jag delvis beror på att jag fick chansen att koncentrera mig mer på detaljerna och ta in mer av det rika visuella spektaklet. Men samtidigt infann sig en viss tomhet efter promenaden hem och en konversation med min kompis, och dagen efter var filmen nästan borta från mitt medvetande. Det är tyvärr den typen av film. Åtminstone för min del.

Dagens sanning

Dagens, månadens…årets länktips?

What’s wrong with your faaace?

Dagens snackis är helt klart en fantastisk 70 min lång recension av Star Wars: Episode 1 – The Phantom Menace som lagts upp på YouTube av RedLetterMedia. Snubben som recenserar heter tydligen Mike, han spelar en karaktär och har därför en tillgjord röst som kanske kan vara lite jobbig till en början men man vänjer sig, och det är så värt att se hela recensionen. Det är en genomtänkt och utförlig analys som lyckas vara riktigt rolig och fullständigt spot on, han lyfter fram sådant som jag inte ens tänkt på förut. I näst sista delen berör han ämnet ljussabeldueller, vilket låter otroligt nördigt men det är faktiskt väldigt belysande och tänkvärt. You’ll see.

Det är verkligen underhållande och knappast något som enbart funkar för Star Wars-fans. Jag skrattade så att jag grät stundtals men fram mot slutet blir man nästan lite deprimerad, speciellt efter att ha sett ett klipp från en gammal intervju där Lucas berättar om sin syn på specialeffekter. Oh, how things have changed.

Se! Nu! Jag kommer definitivt att se den igen. Recensionen alltså.

Fanny och Alexander – Criterion Collection

Nu har jag äntligen Criterion Collections 5-discutgåva av Ingemar Bergmans Fanny och Alexander i min ägo. And it’s a beauty. I denna utgåva ingår den fem timmar långa tv-versionen, för övrigt den enda version av filmen som jag sett, och om man vill ha denna version på dvd så är Criterion det enda valet. Det är lite roligt att den bästa utgåvan av denna film är en amerikansk sådan, men kanske också logiskt eftersom Bergman är väldigt uppskattad på andra sidan ankdammen. Men förutom tv-versionen ingår även den tre timmar långa bioversionen och en ”making of” på nästan två timmar. Och om det inte vore nog finns det saker som A Bergman Tapestry: Fanny and Alexander (en dokumentär där man får ta del av intervjuer med personer inblandade i filmproduktionen), Ingemar Bergman Bids Farewell To Film (en diskussion mellan Bergman och Nils Petter Sundgren från 1984) m.m.

Det finns även en booklet på 36 sidor med finfina bilder och tre texter av tre olika författare; In the World of Childhood av Stig Björkman, Bergman’s Bildungsroman av Rick Moody och Just a Director: The Making of Fanny and Alexander av Paul Arthur (en introduktion till tidigare nämnda ”making of” som Bergman själv komponerade).

Det är en maffig utgåva och jag hoppas verkligen att extramaterialet lever upp till förväntningarna. Jag vet redan att filmen är fantastisk och ett mästerverk.

Nu kommer här lite bilder på utgåvan, ljuset var inte det bästa och min kamera är väl inte fantastisk men det duger nog.

Disaster Movie – en (bild)recension

McTerminator

En axelryckning. Stabilt men tråkigt. Whatever. Terminator Salvation är en film som som går att beskriva med dessa ord, men även med den tråkiga uttrycket ”ok”. Det är McG (Charlie’s Angels-filmerna, We Are Marshall) som regisserat denna fjärde Terminator-film och han gör det väl hyfsat, han målar upp en grå och förhållandevis färglös postapokalyptisk värld och actionscenerna är habilt regisserade. Men mitt i allt detta undrar man varför man ska bry sig om personerna i filmen, dock möjligtvis med ett undantag.

Sam Worthington är den australiensiske skådespelaren som kom från ingenstans och helt plötsligt hade fixat huvudroller i storfilmerna Avatar, Clash of the Titans och så klart filmen jag nu skriver om (den enda som hittills haft premiär). Han spelar Marcus Wright, en karaktär som, utan att avslöja för mycket, en bit in i filmen upplever en existentiell kris. Jag gillar idén och temat, Worthington är dessutom bra i rollen, men det är en av få bra saker i denna film. Resten av skådespelarna är, återigen, ok. Christian Bales John Connor är en sur jäkel som ofta höjer sin skrovliga röst, det blir smått påfrestande. Man har helt enkelt sett honom i bättre roller, och i bättre filmer. Jag kan inte låta bli att undra hur pass stark McGs personregi var under inspelningen.

Det mesta i filmen är relativt oinspirerat och det hela faller tyvärr ganska platt. Dessutom: att slänga in en Arnold-terminator i uppenbar CGI-form var minst sagt ett misstag. Billigt. Riktigt billigt.

Brittisk romans

David Lean är kanske den mest framstående engelska regissören genom tiderna, med filmer som Great Expectations, The Bridge on the River Kwai, Lawrence of Arabia och Doctor Zhivago gjorde han ett starkt och bestående intryck i filmhistorien. Även om han kanske framför allt är känd för sina filmiska epos så kunde han även hantera filmer i ett mindre format, Brief Encounter från 1945 är en sådan film.

Det är ett underbart romantiskt drama som handlar om en man, doktor Alec Harvey, och en kvinna, hemmafrun Laura Jesson, som träffas på en tågstation och sakta men säkert förälskar sig i varandra. De träffas varje torsdag och utvecklar sin relation; äter tillsammans och diskuterar, biobesök, utflykter i parken. Både är dock medvetna om att deras kärlek inte kan vara för evigt. Det är en film om olycklig, men även omöjlig, kärlek. Men det är också njutbart. Känsligt regisserad av Lean och ett mycket fint foto av Robert Krasker (se även den fantastiskt snygga The Third Man). Celia Johnson och Trevor Howard är utmärkta i huvudrollerna. Slutscenen är härligt bitterljuv och känns verkligen klassisk. Romantisk film blir inte mycket bättre.

Apropå Deliver Us from Evil

Från DN:

Katolska kyrkan kände till övergrepp

Det katolska ärkestiftet i Dublin ”mörkade” omfattande sexuella övergrepp mot barn långt in på 90-talet, fastslår en utredning.

Helt seriöst, vad är det med den katolska kyrkan och pedofili? Att man dessutom väljer att mörklägga det hela. Underbara kristna värderingar, minst sagt.